|
|
|
|
 |
| El Perro del Mar |
| För drygt ett år sedan släpptes El Perro del Mar’s hyllade ”From the valley to the stars”. Den första april släpps uppföljaren ”Love is not pop”. Sju låtar som behandlar ett mer jordnära tema än sin föregångare. Musiklandet fick en pratstund med Sarah Assbring, personen bakom det spanskklingande namnet. Vi får veta hur hon ser på ordens betydelse, hur hon hamnade på ”En afton med Morrissey” och hennes syn på den svenska popscen som idag nästan helt domineras av kvinnliga artister. Och naturligtvis allt om den nya skivan. En skiva som Sarah själv säger är ett försök till kommunikation med någon. |
|
- Jag ser skivan som ett försök att säga farväl till en kärlek, men på återseende. Ett farväl som är vad ett uppbrott är, hårt och svårt. Men ett försök att göra det på ett bra och ömt sätt. Det kommer att ordna sig och vi kommer alltid att älska varandra. Eller jag kommer alltid att älska dig. Men…hejdå liksom.
Arbetet med ”Love is not pop” tog sin början i en period där hon ville skriva något nytt väldigt fort. Startskottet blev en cover på Lou Reeds ”Heavenly arms” och ur det började egna låtar växa fram.
- Det gick väldigt fort, på några veckor. Sen är det ju alltid själva inspelningsperioden. Eftersom jag jobbar i egen studio handlar det väldigt mycket om självdisciplin då jag i princip har hur mycket tid jag vill. Jag kan ju spela in hur länge jag vill och vrida och vända och spela in i evighet. Men jag tror att från början till slutet tog det ungefär 4 månader.
Albumet, som i förhållande till de flesta andra skivor som släpps idag, är relativt kort med sina sju spår (där ”Heavenly arms” finns med). Att det skulle bli en kort skiva var något som redan i planeringsstadiet stod klart. Projektet kallades tidigt för ett mini-album där målet var att göra något som kändes koncist. Att säga det som måste sägas på ett enkelt och rakt sätt. Poängen med hela skivan var själva budskapet och de sex låtar som planerades blev i slutändan sju. Hon säger sig intuitivt veta vad som är början och slutet på sina skivor och på ”Love is not pop” var det extra tydligt.
- Jag hade en väldigt tydlig idé och en väldigt tydlig tanke. Jag brukar oftast ha det men den här skiljde sig nästan på ett diametralt sätt från den förra skivan. För att jag fick en intuitiv tanke jag tog tag i och slutförde fort.
Den känns mer personlig.
- Ja ”From the valley to the stars” var ett försök att göra något allmängiltigt, att hitta ett allmängiltigt språk. Den skivan var någonting jag arbetade med under väldigt lång tid. ”Love is pop” är mer känslomässigt gjord. Den är hämtad från en väldigt stark känsla och kretsar bara kring den. Det finns inte så mycket intellekt.
Vad är svårare?
- Det var nog svårare att hitta det allmängiltiga faktiskt. För att när man väl bestämt sig för att vara personlig släpper man lite av sin självcensur och då är det en kran som öppnas. Då går det ganska lätt, eller det är mer som ett ställningstagande där man tar ett medvetet beslut och när man väl tagit det beslutet går det av sig självt.
Tycker du det är svårt att öppna sig?
- Jag ser det som en del i det jag gör. Det är min passion att skriva och att hitta ord. Jag tycker verkligen om att välja ord, att omsorgsfullt hitta rätt sätt att uttrycka någonting och att uttrycka det rätt och att uttrycka det koncist men ändå få sagt det som måste sägas. Jag tycker det är en otroligt spännande process. Lite som modellera. Jag väger verkligen varje ord och jag kan ofta pröva mig fram flera gånger när jag spelar in. T.ex. att byta ord och känna ifall det funkar, om det ligger rätt i munnen. Jag ser verkligen ord som textur. Ett ord får inte sticka ut för mycket från resten. Ord och ljud och meningar är både känsla och estetik. Det ena får inte ta överhanden från det andra. Det ska vara en fin balans.
Inspiration till sin musik säger sig Sarah samla på sig mer eller mindre hela tiden. När tankar och intryck lägger sig på ett och samma ställe, på samma hylla eller i samma låda, vet Sarah att något är på gång, att något specifikt finns där som vill ut. Vad gäller tillvägagångssättet varierar det från låt till låt.
- Jag kan spela in en sång på mobiltelefonen eller jag kan spela in en ganska välarrangerad demo. Och sen kan jag få en idé i studion av ett litet ljud eller en trumma och då kan jag göra en låt som skrivs i stunden utifrån det. ”Let me in” och ”It is something to have wept” är två låtar jag skrev just i stunden.
I en intervju som gjordes i samband med ”From the valley to the stars” antyddes det att Sarah inte hade mycket till övers för mp3-tekniken, att tekniken överskuggade musiken. Musik som hon helst lyssnade till i albumformat.
- (skratt) Men det där är inte sant. Jag hade väldigt länge ingen mp3-spelare och hade därför inte 1000 låtar i fickan och gick och lyssnade på musik jämt och ständigt. Men numera har jag faktiskt en. Men det är olika beroende på vad jag är i för stämning i förhållande till att lyssna på musik. Ibland lyssnar jag väldigt sällan på musik. Just nu är jag i en period där jag typ inte kan göra någonting utan att lyssna på musik. Jag kan inte borsta tänderna utan att ha en skiva på. Jag kan knappt duscha utan att ha med mig datorn in i badrummet, vilket är helt galet. Så mp3 är otroligt närvarande i mitt liv just nu.
Vilken musik lyssnar du på?
- Jag snöar in väldigt mycket på olika saker. Jag lyssnar just nu väldigt mycket på Factory-band. A certain ratio som jag tycker väldigt mycket om och Durutti column, också det ett factory-band. Och så lyssnar jag alltid väldigt mycket på Bob Dylan.
Under delar av 2008 befann sig Sarah, tillsammans med Lykke Li och Anna Ternheim, i USA för en turné.
- Det var otroligt roligt. Det var en helt ny situation att inte vara ensam och framför allt att inte vara ensam kvinna. Jag har ju turnerat själv i USA förut med mitt band och då har jag aldrig känt att det har varit något konstigt med det. Just att vi var tre stycken i en liknande situation där man är, en i grunden, ensam soloartist. Framför allt var det väldigt tryggt och man kände sig inte lika ensam som man kan göra annars.. Dessutom var det väldigt givande att varje kväll stå vid sidan av scenen och se och höra på Anna och Lykke. Att kunna använda det på sig själv och lära sig hur andra gör. Det var otroligt lärorikt, på många sätt, och jag önskar jag kunde göra det igen.
Om man backar bandet tio år tillbaka fanns det inte speciellt många kvinnor som var framstående inom popmusiken i Sverige. Sahara Hotnights, som trots sin kritikerrosade debut, fick frågan ”Och hur känns det att vara tjejer och spela i ett band?” i var och varannan intervju. Idag inte bara existerar det fler kvinnor i popsverige, utan de går i främsta ledet och dominerar på ett sätt som hade ansetts osannolikt för bara tio år sedan. Anna Ternheim, Frida Hyvönen, Marit Bergman, Annika Norlin (Säkert!, Hello Saferide), Anna Järvinen, Ane Brun, (Norge får ursäkta, men vi adopterar henne här och nu), Jenny Wilson och naturligtvis El Perro del Mar, är artister som alla är etablerade på den svenska popscenen. Jag frågar Sarah hur det är att uppleva detta fenomen ”från insidan”.
- Jag har så svårt att tänka mig själv på det sättet. Jag ser inte mig själv så…Men jag tänker på mina kära vänner på det sättet. Och är så jävla stolt och glad över det. Jag pratade med Jenny Wilson i går kväll om just det här och hon sa: ”Fattar du att vi är en scen nu?”. Det är verkligen något stort och unikt som händer just nu. Jenny sa också att ”Det spelar inte så stor roll om man musikaliskt har mycket gemensamt. Du är en planet, och jag är en planet och…Frida Hyvönen är en planet och Lykke är en planet och…vi är isolerade på ett sätt men känner varandras närhet och inspireras av varandra på alla sätt och vis. Av varandras existens och musik och idéer. Det i sig är ju så jäkla stort. Och de tillfällen då man faktiskt kan träffas och samarbeta är så otroligt fantastiskt roligt. Och inspirerande på alla sätt. Det som känns så unikt är att det finns ingen som helst konkurrens. Det är bara kärlek och support. Vi har startat i en ganska individualistisk och ensam utgångspunkt. Det är fint att vi idag nått fram till varandra ur det. Det som man ser och man kan finna sån gemenskap i är att man vet att man har varit i samma situation från början och kämpat för sin sak och sin idé och slitit ganska hårt från början. Men ändå hållit ut och kämpat för sin sak.
Att det råder en innerlig gemenskap råder det inga tvivel om. Sarah förklarar hur det förs en ständig dialog om de svårigheter som kan uppstå under arbetsprocessen med en skiva. Istället för att sitta ensam med sina våndor och sin ångest kunna skicka iväg ett mejl och få svar från någon som är i, eller precis varit, i samma situation och därigenom få tips. Känslan av att inte vara ensam och att det finns fler som går igenom samma sak är något relativt nytt för Sarah som länge var ensam i skrivprocessen.
- Jag kommer ihåg att jag i somras var i Jenny Wilsons studio och körade på hennes skiva. Då var hon ju mitt uppe i allt arbete. At bara få stiga in i hennes värld och få tillträde till den var så otroligt stort och fint och att se resultatet nu när den är klar är så fantastiskt. Vi (de kvinnliga artisterna, reds anm) står faktiskt varandra riktigt nära. Det känns som om någonting hänt de senaste två-tre åren då man inte längre håller lika hårt på sin integritet på det sättet. Man vill dela med sig och be om hjälp och hjälpa. Man känner aldrig att man är inne och tafsar på någon annans revir. Det kan jag känna själv är en fin mognad. Jag blir väldigt smickrad över att få ses som en del i det här fenomenet. Men det är som sagt svårt att se sig själv där. Jag är bara så stolt över alla.
El Perro del Mar medverkade under ett par kvällar, tillsammans med bland annat Anna Järvinen och Magnus Carlson (från Weeping Willows), på ”En afton med Morrissey”. En artist som faktiskt inte är någon direkt favorit hos Sarah.
- Han är en artist som jag sedan jag blev musikmedveten, valt bort av ganska töntiga skäl men ändå typiskt för en tonåring. Det handlar väldigt mycket om att jag i tonåren hade vänner som var helt galna Morrissey-dyrkare som lyssnade på honom på ett fullständigt okritiskt sätt. Jag blev så himla trött på det där, så det blev en anti-grej som jag stannat kvar i. Jag har heller aldrig haft någon lust eller anledning att dyka in i hans grejer. Men sen fick jag en förfrågan om att medverka på den här Morrissey-kvällen. Det finns ju en massa band och artister som haft en lång karriär som man känner att: det där ska jag studera när jag får tid (skratt). Och han är en sådan person, för jag vet och förstår att han har gjort bra musik. Så jag såg det här som en bra anledning att verkligen få dyka in i honom. Men jag måste dock säga att jag förstår vad jag tänkte när jag valde bort honom. Så jag har inte omvänt mig själv direkt.
Vilka låtar valde du?
- Jag valde en Smiths låt som heter ”Please please please let me get what I want” och en…Morrissey-låt tror jag det är, som heter My Love life som han gjorde med Chrissie Hynde. Jag har förstått nu att den var en ganska omskriven låt när den gavs ut. Det förstod inte då jag men jag tyckte väldigt mycket om den för ögonblicket.
Morrissey har ju lite speciella fans…
- Jag var lite rädd för det. Men det kändes som att folk var glada i alla fall.
Vad framtiden anbelangar finns endast ett fåtal datum inbokade på hennes turnéschema. Men fler kommer att läggas till längre fram. På frågan huruvida hon kan tänka sig ingå i ett ”turnépaket” igen förklarar hon att så länge det finns en tanke bakom och förslaget kommer från artisterna själva så är hon öppen för en sådan lösning. Men som det ser ut nu blir det mest egna spelningar.
Fotnot: El Perro del Mar's "Love is not pop" (Licking Fingers/PGM) släpps 1 april. Sarah Assbring står för produktionen tillsammans med Rasmus Hägg från göteborgsduon Studio. För den som inte kan vänta ända tills dess finns nya singeln "Change of heart" tillgänglig på MySpace (http://www.myspace.com/elperrodelmar).
|
|
  Anders Samuelsson 2009-03-17 |
|
 |
|
|
|
|
|