 |
| Bring Me The Horizon – att hata eller älska |
| De är unga, kaxiga och dominerar just nu metalcore-scenen runt om i världen. De pryder de senaste omslagen till varje rockmagasin värd namnet och är dessutom aktuella med Europa-turné och kommande remix-album. Få band väcker så starka känslor som Sheffield-baserade Bring Me The Horizon, och Musiklandet passade självklart på att träffa dem när de besökte Stockholm. |
|
Bring Me The Horizon åker just nu på en våg av framgång som just precis fört dem tillbaka från en USA-turné för en nästintill helt slutsåld rad Europa-spelningar.
Jag tänker på hur pressmeddelandet från deras engelska skivbolag tycker denna Europa-turné är ett utmärkt tillfälle att prata med dem om att turnera med senaste albumet ”Suicide Season”, den nya gitarristen Jona Weinhoffen och om planerna för den kommande skivan, men ser framför mig ett band som helst pratar om varmkorvar, valrossar och tidsmaskiner.
Det går inte riktigt ihop. Men så säger ju myten också att de ljuger i alla sina intervjuer, de kissar på sina fans och de gör självklart allt för att leva upp till sitt rykte – och denna dag är inget undantag.
Vi sitter i deras loge runt ett bord med en massvis av matrester på. Middagen är precis avklarad.
Hur känns det att vara tillbaka i Sverige?
- Vi är peppade och glada!, säger Matt N.
- Vi har tillbringat mycket tid här förut, säger Lee. Det är ett coolt ställe!
- Snygga tjejer.
- Vi gillar Sverige, säger Oliver.
Ni spelade in er senaste skiva här?
- Ja! Och vi kommer göra vår nästa här också.
I mars nästa år är det alltså tänkt att de ska tillbaka in i svenska producenten Fredrik Nordströms studio för att spela in uppföljaren. Vad är det som är så bra med att jobba med honom?
- Han får oss att låta fantastiskt, säger Matt K.
Så hur kommer det låta, annorlunda än det ni gjort tidigare?
- Våra nya låtar kommer vara mer åt nu-metal, berättar Matt N. Och mer valrossar, vi samplar valrossar och sånt.
- Och istället för trumpinnar kommer vi använda varmkorvar, säger Oliver.
- Det kommer bli ett speciellt ljud till trummorna, lite svajigt. Fast de kommer nog gå av ibland. Och om de är någon sås på kommer de nog åka ut från ena änden.
… Och grattis, det där tar nog priset för det sjukaste svaret någonsin. Men det var bara början. Jag som haft bilden av att Bring Me The Horizon var lite av ett drogfritt straight edge-band inser ganska snart att det inte kunde vara mer fel. Bandet framför mig är antingen 5 år gamla eller höga som höghus.
Vad inspireras ni av?
- LSD, mestadels, säger Matt K.
- LSD, babes, och varmkorvar, säger Matt N. Definitivt varmkorvar. Vi älskar en riktigt bra varmkorv.
- Jag är inspirerad av tidsmaskiner och… inte sälar men de som är som sälar fast större?, undrar Oliver. Valrossar! Så, LSD, babes, valrossar, tidsmaskiner och varmkorvar! Det är vad vi är inspirerade av.
Några andra band som inspirerar er?
- Jonas Brothers!, säger Oliver.
- Jag vet inte faktiskt!, säger Matt K. Vad gillar vi?
- Escape the Fate är ett av våra favoritband. Och, uhm, Tom Jones.
Lyssnar ni på någon musik som inte är deathmetal/metalcore, har ni något oväntat ni som ni gillar att lyssna på?
- Förutom Tom Jones, så nja, jag är inte så inne på annan musik.
- Vi lyssnar nog på vad som helst bara det är bra musik liksom, säger Matt N.
- Ja, så länge det slutar på ordet core, tillägger Oliver. Metalcore, deathcore och grindcore. Popcore. Emocore.
Och hur är det med svensk musik? När jag frågar visar det sig faktiskt att få band känner till så mycket svenskt som Bring Me The Horizon. Abba, Refused, Johnossi, The Knife, Messugah, In Flames, Robyn, och Cult of Luna kastas genom luften innan Oliver kommer på det mest oväntade.
- Och just det, Lykke Li! Jag gillar två av hennes låtar men skivan är skit.
Bring Me The Horizon är alltså nyss tillbaka från USA och Kanada där de turnerat flitigt den senaste månaden och blivit välmottagna av den amerikanska publiken. Men hur är de amerikanska fansen jämfört med Europa?
- Själva publiken är ganska liknande överallt men om vi pratar med dem kan de skilja sig rätt mycket, berättar Lee.
Hur då?
- Amerikanare kan vara väldigt rakt på, liksom arroganta och lite in-your-face.
- Tyskar har dålig andedräkt!, utropar Oliver.
- Tyskar är lite som robotar, tillägger Jona.
- Tyskar gillar att recensera, säger Matt N. Om vi pratar med en tysk kommer de ge oss en recension av vår spelning och påpeka vad som var dåligt eller vad vi skulle kunna göra bättre. Överallt annars säger de ”bra spelning!” men tyskar säger ”bra spelning, men…”.
(skratt)
Hur är det i England då?
- De är fulare, är de inte?, säger Lee.
- Jo det finns defivitivt feta jävlar där ja, instämmer Oliver.
- Det är samma skit överallt!, fortsätter Lee. Svart hår, tio piercingar i ansiktet. Inga babes.
Är det så era fans ser ut?
- Ja. Fula och feta, säger Oliver.
- Det här är elakt, protesterar Matt K.
- Störande, mänskliga avskum och svåra att undvika, fortsätter Oliver.
(skratt)
- Nej, men våra fans beskrivna med ett ord: coola!, säger Matt N.
De har blivit framröstade till både bästa band, värsta band, bästa album, värsta album, och så vidare. Kommentarer skrivna på internet är av till lika stor det kärlek som hat, de är enligt många divor, knäppa och idioter. Många är även fortfarande upprörda över det två år gamla ”kissa-på-fan-på-buss”-ryktet – är det därifrån hatet kommer?
- Uhm, nej, alltså, det är nog just därför de gillar oss, tror Oliver. För att vi kissar på folk.
Varför tror ni folk har så starka känslor om er?
- Alla gillar oss men alla kan inte erkänna det, säger Lee.
- Vissa gillar oss så mycket att de, om det här är hat och det här är kärlek, säger Oliver och visar med händerna i luften.
- … Så de älskar oss så mycket att det övergår till hat. De blir så förvirrade av all kärlek att de börjar hata. Fast… egentligen gillar de nog inte oss alls. Det är ett skämt.
- Alltså, vi vet inte riktigt varför folk hatar oss, säger Matt N.
Stör det er?
- Nej, inte direkt, säger Oliver. Jag bryr mig inte om vad människor jag inte träffar tycker om mig.
Det är säkert många som ser upp till er också. Hur ser ni på det?
- Oj, jag vet inte, säger Matt N förbluffat. Ser vi oss som förebilder, folk ser upp till oss…
- Jag tror inte vi är så bra förebilder, säger Oliver. De är helt vanliga kids och vi tar droger och dricker en massa och har tatueringar över hela kroppen. Det är alla mammors värsta mardröm.
Ja, det är nog väldigt sant. Bring Me The Horizon är i stort sett heltäckta av tatueringar. Vilket faktiskt är ganska ovanligt då andra engelska band sällan är sådär övertatuerade som många amerikanska. Bring Me The Horizon är ett undantag, och det för oss vidare till ämnet som aldrig slår fel.
Ni har mycket tatueringar.
- Ja, säger Matt N. Vi gillar tatueringar.
Hur många har ni?
- Min är bara en enda stor, säger Oliver. Den är bara inte helt färdig än.
- Inga, säger Matt K.
- Han är den enda i bandet som inte har några tatueringar.
Varför inte?
- Jag tror inte på att de existerar. Jag tror inte på dem.
Vilken är er favorittatuering?
- Den här lilla stjärnan, säger Oliver och visar en mikroskopisk prick på armen.
Oj den var fin.
- Det är en av mina favoriter.
- Har du några tatueringar?, frågar Matt N plötsligt.
Nej...
- Vill du ha nån?
Ja, det vill jag men jag tror det gör för ont. Gör det inte?
- Nä det är okej!
- Det man älskar gör ont.
- Livet är smärtsamt, säger Oliver. ”No pain no gain”.
- Life, love, regret.
Är det någon av dem som ni ångrar?
- Ja!, utbrister Matt N. Den här på armen. Eller jag ångrar den kanske inte. Eller jo typ. Haha! Men jo, den är mest bara skit.
Och du?
- Uhm… jag gillar inte riktigt den där lilla stjärnan, säger Oliver.
(skratt)
- Min mamma brukar klaga på den men… hon är en subba.
Sant eller ej, vissa påstår att många fans av Bring Me The Horizon gillar dem bara för hur de ser ut. Något som de uppenbarligen själva är medvetna om och inte heller verkar störas av.
- Många kids gillar oss bara för hur vi ser ut och inte för musiken, säger Oliver. Så jag antar att våra utseenden betyder rätt mycket. Haha! Om vi inte såg ut såhär skulle vi inte tjäna lika mycket pengar.
Hur ser ni på det?
- Jag skyller inte på dem!, säger Matt N. Kolla bara på det här ansiktet!
- Ja, de har bra smak i utseenden. Så vi bara tackar. Man kan bara vara tacksam om folk tycker vi ser bra ut. Det är bara bra om de vill köpa våra skivor för att vi är snygga.
Så vad gör ni om ni har en bad hair day?
- Jag plattångar det, säger Oliver. Om det inte hjälper ställer vi in spelningen.
(skratt)
- Vad gör du om du har en dålig hårdag?, frågar Matt N. Tvättar det igen och gör ett nytt försök?
- Menar du bokstavligt talat en dålig hårdag eller som i Sverige kanske det betyder mer att allt är dåligt?, säger Jona plötsligt.
Uhm, ja, vi kan säga i stort sett allt. En dålig dag när man känner sig ful och helst inte vill visa sig ute.
- Jag känner mig aldrig ful, säger Oliver.
- Jag sitter i min säng och kollar på Dexter, säger Lee.
- Jag har aldrig en dålig hårdag, säger Matt N. Aldrig haft.
Frontmannen Oliver Sykes har sedan ett tag tillbaka dessutom en egen klädlinje – ”Drop Dead Clothing” - som han driver med hjälp av sin yngre bror och sin mamma.
- Han startade den nog mest för att han behövde kläder, berättar Lee. Så han började göra dem. Och han tjänar rätt bra pengar på det.
- Ja, det var en bra grej för att tjäna pengar faktiskt, säger Oliver.
Mycket pengar?
- Ja, rätt mycket.
Mer än musiken?
- Ja definitivt. Jag är mycket rikare än de andra.
- Ja, Oli betalar oss för att spela i hans band, säger Matt N. Vi är egentligen inte ens kompisar han bara betalar oss.
- Han flyger oss överallt i hans privatjet, säger Matt K.
Nog om det yttre, vi gör ett nytt försök till att prata om musik. Ingen bra idé. Vad som inspirerade Bring Me The Horizon till att börja med musik? Inget annat än droger, babes och tidsmaskiner.
Var det som ni trodde det skulle vara?
- Det är bättre!, säger Matt N. Och ganska sjukt. Mer babes. Och mer varmkorvar!
- Mer än vi någonsin kunnat föreställa oss, säger Oliver. Och idag får vi inte betalt i pengar för spelningar utan i varmkorvar, babes och tidsmaskiner. Och valrossar.
När ni började spela – kunde ni föreställa er den framgång ni har nu idag?
- Nej, säger Matt N. Vi förväntade oss verkligen inte det.
- Det är fortfarande ganska ofattbart, säger Oliver. Med tanke på hur mycket skit vi är.
Därefter kommer deras turnéledare in och avbryter med den absolut sista meningen man vill höra:
- Jag är ledsen, det är allt vi hinner med.
- Oh man, skojar du? Vi hade ju så roligt.
Redan? Tiden har aldrig gått så fort. Förstå min stigande panik när jag inser att jag har nästan två sidor med frågor kvar och att det mesta jag fått ut är varmkorvar och valrossar.
- Ja, var inte för optimistisk, säger turnéledaren strängt. Vi hinner tyvärr inte mer, det har gått en halvtimma redan.
- Har du några viktiga frågor kvar…? undrar Oliver oskuldsfullt.
- Men den här intervjun var ju bra!, säger Matt N övertygande. Väldigt rolig. Kom igen, 5 minuter till?
Turnéledaren rycker på axlarna. Sagt och gjort, vi kör snabbt vidare!
Ni hade nyligen en medlem som lämnade bandet och ni ersatte honom med en ny medlem (Jona Weinhofen, tidigare med I Killed the Prom Queen). Hur har det funkat?
- Riktigt bra!, säger Matt N. Vi kunde inte vara mer nöjda.
- Vår förra var en mes, säger Oliver.
- Ja kolla bara hur cool Jona är, eller hur?
Hur har det påverkat bandet?
- Han har nog gjort oss lite sena, tror Oliver. Han är alltid sen, aldrig i tid.
Så, vad kan jag förvänta mig av spelningen ikväll?
- Det beror lite på, tänker du mosha?, frågar Matt N.
Kommer det bli moshpits?
- Nej, kommer du mosha?
Jaha, nej!
- Va!
- Haha. Hon är ju bara en dam, säger Matt K.
- Varför? Jag kommer inte spela om inte du moshar. Så hela grejen bygger på att du moshar.
Okej…
- Så tänker du mosha?
Nej nej!
- Ja då spelar jag inte.
Du borde mosha!
- Jag skulle om jag inte spelade. Jag kan mosha till förbanden om du moshar till Bring Me The Horizon!
Hur känns det att stå på scen och känna all den makt över publiken och kunna få dem att göra vad ni vill, att styra över moshpits och Wall of Death?
- Jag känner mig som Charles Manson, säger Oliver. I full kontroll över det hela.
Så, när kan vi vänta oss den nya skivan?
- Vi ska spela in i mars är det tänkt, säger Matt N. Så när som helst efter mars!
- Och innan slutet av nästa år, tillägger Oliver. Förhoppningsvis.
Och vad kommer skivan heta?
- Hybrid Walrus! Hybrid Hotdog!
Som avslutning, har ni något ni vill säga till era svenska fans?
- Ge oss varmkorvar!, ropar Oliver. Och till de döva?
(Matt N gör teckenspråk)
- Det betyder ”Why don’t you fuck off”! Det lärde jag mig på lågstadiet.
---
Bring Me The Horizon är: Oliver Sykes (sång) Lee Malia (gitarr), Jona Weinhofen (gitarr), Matt Kean (bas), Matt Nicholls (trummor).
Aktuella med remixalbumet ”Suicide Season – Cut Up” som släpps den 2 november. |
|
  Rosanna Rundlöf 2009-10-22 |
|
 |
|
|
|