|
|
 | The Field
Yesterday & Today |
|
|
| Vårens värdigaste uppföljare |
Allt är ju relativt, men i sitt sammanhang slog Stockholmssonen Axel Willners fullängdsdebut som The Field ner som en vätebomb. Sprängfull av värme och glödande känslor, bombastiska ljudmattor, dovt pulserande takter, smittande melodier och smart snodda fragment från diverse pop-låtar – det gick helt enkelt inte att värja sig mot "From Here We Go Sublime", och både de mest konservativa pop-nördar och fundamentalistiska techno-talibaner föll allteftersom som knäckta furor. Nu är visserligen det Köln-baserade skivbolaget Kompakts betydelse något överdriven här i vårt avlånga land, där vi ju vurmar för just den melodiska, mer pop-influerade technon, men att "From Here We Go Sublime" blev bolagets bäst säljande album 2007, det säger likväl en hel del om det varma, varma, varma mottagande Willners debut fick.
Och det är sålunda långt ifrån någon överdrift att påstå att uppföljaren är både efterlängtad och har en otäck ansamling förväntningar att leva upp till. Och som artist kan man ju bemöta en sådan situation på lite olika vis. Man kan servera fansen precis det de vill ha, man kan åsnesparka bakut och fly förväntningarna, och man kan välja någon slags gyllene medelväg. Willner har klokt nog valt det tredje alternativet.
"Yesterday & Today" har såpass mycket gemensamt med sin föregångare att de redan frälsta kommer att bli nöjda och glada, men låter samtidigt tillräckligt fräscht för att kännas relevant och spännande. Willners musik jämförs fortfarande bäst med att sitta i lotusställning på heltäckningsmattan med slutna ögon och klappa sig själv över öronen med kupade händer, medan shoegaze-plattan hakat upp sig på skivspelaren, och grannens smutssunkiga dunka-dunka dundrar genom väggarna så att tavlorna skallrar som benmärgskastanjetter mot betongväggarna. Men något har ändå förändrats. Ögonen är hårdare slutna, klappandet långsammare, och grannen har skruvat ner volymen. Låtarna är längre, tempot mer meditativt, tonen aningen vemodigare. Willner har också tagit ännu ett sjumillimeterskliv mot pop-estetiken, vävt in lite sång och gett både trummor, bas och glockenspiel en skönt organisk anstrykning.
Men nu har ju jag suttit här och kliat mig i skägget, påtat och tänkt till, och olikheterna mellan föregångaren och efterföljaren ska inte överdrivas. Älskar man "From Here We Go Sublime" kommer man att älska "Yesterday & Today". Avskyr man det tidigare albumet kommer man att avsky det senare. Personligen? Jag älskar. Innerligt. Kanske till och med än mer vad jag älskade debuten.
|
|
  Fredrik Franzén 2009-04-15 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|