|
|
 | Papa Roach
Metamorphosis |
|  |
|
|
| Slut på kreativiteten |
Rubriken kan tolkas som ironi, men inte från mitt håll. Somliga skulle nämligen påstå att Papa Roach aldrig varit särskilt kreativa och aldrig riktigt haft någon identitet. Jag tycker dock att de fem första albumen hade sin charm och följde en viss röd tråd: mörkret och ungdomsrevolten i texterna. Det ska dock tilläggas att den förra fullängdaren The Paramour Session var ett avtramp från den inriktningen och ett steg mot ett mer kommersiellt sound. Detta steg utökas på nysläppet Metamorphosis, och vem vet, kanske känner Papa Roach en viss bitterhet över att inte ha blivit folkligt erkända efter sex album fyllda?
Klart är dock att om man förr kunde se charmen i bandet är det svårare att göra det nu. Tidigare hade i alla fall Papa Roach sin trogna ungdomspublik som dyrkade de mörka och deprimerande texterna. Nu när inte längre dem finns kvar, utan endast slarvigt utformade pop-texter, är det svårt att se någon kärna i bandet. Då måste Papa Roach endast leva på sin musikaliska kvalitet, något de klarade på Paramour Session (som var ett klart bra album) men uppenbarligen inte här. Det tycks råda idétorka och vara slut på kreativiteten. Detta märks redan tidigt, då det instrumentala introspåret inte ens lyckas sammankoppla med det nästföljande spåret. Sådana tafatta och enkla misstag är återkommande och bidrar till ett riktigt ihåligt sound. När spår som ”Change or die” (en klen nyvariant av ”Do or die”) och fullkomligt mediokra ”I almost told you that I loved you” dessutom återfinns på skivan blir man smått galen.
Men det finns några få ljuspunkter. Singeln och hiten ”Hollywood whore” står sig ändå okej och låten ”Lifeline” är faktiskt överraskande bra i kontrast till det övriga materialet. Balladerna mot slutet är också klart dugliga, som skivans höjdpunkt ”Nights of love”. Den höjer betyget till 2, men räddar knappast Papa Roach längre än så, som tyvärr allt mer känns som en hotad art. |
|
  Jacob Ottoson 2009-09-15 |
|
 |
|
|
|
 |
|
|